Läkeväxternas verksamma ämnen

Image by DC Studio on Freepik

Här följer en kort överblick av viktiga grupper av verksamma sekundärmetaboliter i örter och växter.

De har olika funktioner med olika grader av farmakologisk aktivitet.

Substansgrupperna presenteras i alfabetisk ordning, inte i prioritetsordning.

Alkaloider

Alkaloider är komplicerade kvävehaltiga och basiska ämnen. De förekommer i växter, svamp, bakterier, amfibier, insekter, marina djur och människor. I växter förekommer alkaloider ofta i förening med syror.

Alkaloiderna finns i växten före eller i början av blomningen. De uppstår i många växter troligen som avfallsprodukter i växtens metabolism eller som en försvarsmekanism.

Alkaloider har generellt en stark påverkan på kroppens nervsystem och på blodcirkulationen. De tas upp lätt via slemhinnorna och delvis genom frisk hud.

Däremot har de basiska alkaloiderna inte lika lätt att tas upp genom magsäckens slemhinna på grund av den sura miljön i magen.

Det finns över 21 000 alkaloider.

Alkoholer

Alkoholer är organiska ämnen där syre- och väteatomer är bundna till kolatomer i en kolkedja. Alkoholer liknar kolväten i sin kemiska struktur.

Alkoholer i växter hittas i essentiella oljor, steroider (steroler, se längre fram), och vaxer (ofta i kombinationer med fettsyror).

Bland alkoholerna i essentiella oljor hittas främst terpener (se längre fram).

En annan vanlig grupp alkoholer i växter är sockeralkoholer. De används bland annat av växten för att transportera primära produkter som kol och kolhydrater i fotosyntesen.

Några kända sockeralkoholer är sorbitol, mannitol, dulkitol (galaktitol) och xylitol.
Alkoholer i växtriket är sällan giftiga, är inte mutagena, har låg irritabilitet och är sällan allergiframkallande.

Aminosyror

Aminosyror består ofta bara av kol, väte, syre och kväve. I vissa aminosyror ingår andra atomer, som svavel i cystin och jod i tyroxin.

Det finns över etthundra konfigurationer av aminosyror.

Till skillnad från människor och djur kan växter bilda många aminosyror själva. Aminosyror i växtriket uppträder både som fria aminosyror och som byggstenar i proteiner och andra metaboliter.

Uppgifter hos aminosyror i läkeväxter

• Startmaterial, mellanprodukter och förelöpare för att kunna bilda nya metaboliter.
• Sekundärmetaboliter med ingen, mildare eller starkare farmakologisk aktivitet.

Antioxidanter

Antioxidanter är naturliga ämnen som motverkar det som brukar kallas oxidativ stress. Oxidativ stress uppstår när kroppen bildar reaktiva syrearter som en biprodukt av att kroppen förbränner syre.

Reaktiva syrearter, ibland kallade oxidanter eller fria radikaler, är molekyler som innehåller grundämnet syre. De är kemiskt mycket aktiva och både bildas och utnyttjas av cellulära processer.

Antioxidanter fungerar genom att förhindra, neutralisera och reparera skador orsakade av ett överskott av de reaktiva syrearterna i kroppen.

Vissa antioxidanter är enzymer som kroppen producerar själv. Andra antioxidanter ingår i maten och kan intas som kosttillskott.

Antioxidanter i växtriket

• E-vitamin (tokoferoler), C-vitamin, riboflavin, karotenoider, selen, zink, mangan och koppar.
• Fytokemiska ämnen inklusive flavonoider och antocyaniner.
• Antioxidanta ämnen i bland annat bär, lök, olika kålsorter, grönt te, rött vin, vindruvor, apelsin, nötter och fröer.

Aromatiska komponenter

Aromatiska komponenter är vanliga i många växter. Aromatisk är strikt en kemisk egenskap som ger en distinkt parfymerad doft.

En del aromatiska komponenter används av växten som startmaterial för andra komponenter.

Aromatiska växter innehåller essentiella oljor. De här ämnena är flyktiga i normal rumstemperatur och kan utvinnas ur blommor, frön, knoppar, grenar, bark, frukt och rötter.

Många aromatiska växter används inom kosmetik, smak- och doftindustrin, som kryddor, pesticider och som insektsmedel.

Bitterämnen

Bitterämnen, eller bittra principer, är en grupp fytokemikalier som har en starkt bitter smak. Bitterämnen är de viktiga aktiva substanserna i bittermedel (engelska bitters). De har många värdefulla egenskaper och är viktiga inom örtmedicinen.

Viktiga egenskaper hos bitterämnen

• Stimulerar och förbättrar matsmältningen och aktiviteten i levern.
• Ökar blodcirkulationen i matsmältningsorganen.
• Påskyndar magsäckens tömning och förbättrar upptaget av näring.
• Motverkar svamp, bakterier och parasiter och andra skadliga mikrober och celler i matsmältningssystemet.

Du hittar kraftfulla bitterämnen i bland annat

• gentiana (Gentiana lutea med flera)
• humle (Humulus lupulus)
• islandslav (Cetraria islandica)
• kardbenedikt (Centaurea benedicta)
• malörter (Artemisia absinthium med flera)
• maskros (Taraxacum campylodes med flera).

De flesta bitterämnen som används inom örtmedicinen är oskadliga.

Essentiella oljor

En essentiell olja är en komplex blandning av olika familjer av flyktiga och väldoftande ämnen. Den essentiella oljan bidrar till smaken och doften hos växten.

Många av de enskilda substanserna i den essentiella oljan används av insekter och andra växter för kommunikation. De funktionerna kräver mer eller mindre flyktighet i luften.

Ordet ”essentiell” används för att beskriva den inneboende naturen eller essensen hos växten.

Den essentiella oljan kan bestå av dussintals upp till flera hundra komponenter. Den består ofta av terpener och ibland av alkoholer och fenolkomponenter med flera.

Över fyrahundra växter processas för sitt innehåll av essentiella oljor.

Sex välkända växter och växtfamiljer som producerar essentiella oljor är

• kungsmynta (oreganoolja) och andra myntor
• teoljebuske (tea tree)
• eukalyptus
• lavendel
• rosmarin
• citrus.

Fenolkomponenter

Fenolkomponenter hittas i många växter. Man skiljer på enkla fenoler och polyfenoler:

• Många enkla fenoler är till exempel kraftfulla antiseptiska medel.
• Polyfenoler tillför färg, doft och smak till bär, frukt och grönsaker. Många polyfenoler ger också antioxidant aktivitet och kan hämma aktiviteten hos fria radikaler. På så sätt kan polyfenolerna skydda celler från skador.

Fler än 8 000 fenola strukturer är kända.

Fyra viktiga grupper av fenolkomponenter är

• flavonoider
• gallussyra och tanniner (garvämnen)
• kumariner
• antrakinoner.

1) Flavonoider

Flavonoider fungerar bland annat som färgpigment och bidrar till många färger i växter, frukter och grönsaker. Du hittar även flavonoider i spannmål, choklad och i drycker som te, kaffe och vin.

I bladen tros flavonoiderna bidra till skydd av växtvävnaden mot ultraviolett strålning.

Flavonoider är vattenlösliga och har hög stabilitet vid tillredning. De har i vissa fall vitaminlika egenskaper och samarbetar med C-vitamin i kroppen.

Flavonoider kan

• stärka och förbättra hälsan hos bindväven
• förbättra mikrocirkulationen och hälsan i kapillärer och vener
• bidra med antioxidantaktiviteter.

Hittills har forskare kunnat isolerat 6 000 flavonoida komponenter i växtriket.

2) Gallussyra och tanniner (garvämnen)

Gallussyra hittas både som fri syra och som bunden i bland annat i

• te (Camellia sinensis)
• rabarber (Rheum officinale)
• kryddnejlika (Syzygium aromaticum)
• barken hos vissa träd (som ek (Quercus robur) och trollhassel (Hamamelis virginiana)).

Gallussyra är en välkänd antioxidant.

Tanniner, garvämnen, är vatten- och alkohollösliga komponenter som hittas i många växter.

Många tanniner är ”sträva” i munnen och har en bitter smak: i växten förvaras tanninet i vakuoler, små vätskefyllda ”bubblor”. När du tuggar sönder eller krossar växten frigörs tanninet och den bittra smaken träder fram. Den här mekanismen gör växten svårsmält och illasmakande.

En viktig egenskap hos tanninerna är att de har en sammandragande verkan.

3) Kumariner

Kumariner finns i växter, några mikroorganismer (bakterier och svamp) och spongier (svampdjur).

Namnet kumarin kommer från den franska termen för tonkaböna, coumarou, frön från Dipteryx odorata. Tonkaböna var en av de första källorna som användes för att isolera kumariner 1820.

Man har isolerat fler än 1 300 kumariner. Kumariner hittas i fyrtio olika växtfamiljer och ofta i växtfamiljerna Apiaceae, Rutaceae, Asteraceae och Fabaceae – du hittar kumariner i morötter, selleri, persilja, palsternacka och kvanne.

4) Antrakinoner

Antrakinoner är ganska starka och aktiva komponenter i ett antal växter med laxerande egenskaper.

Kända antrakinoner är

• sennosider från senna (Cassia)
• aloiner från aloe
• kaskarosider från brakved och andra Frangula-arter.

Fiber

Hela eller pulvriserade örter innehåller fiber.

Vissa typer av fiber fermenteras och bryts delvis ned i tarmen till kortkedjade fettsyror och gaser. Det är oftast bra för tarmflorans sammansättning och tillväxt.
Inulin är en kostfiber och viktig kolhydrat i bland annat ålandsrot och cikoria.

Andra typer av fiber bryts inte ner lika mycket. Den typen av fiber binder i stället vatten, sväller och ökar på så sätt volymen på avföringen. Det är också bra för tarmens funktion.

Fiber bidrar bland annat till stabilare blodsocker och hälsosamma nivåer av blodfetter och kolesterol.

Fytoalexiner och salvestroler

En fytoalexin är en antimikrobiell kemisk substans som växten producerar för att skydda sig mot angrepp och stressorer som svamp, virus, bakterier, ultraviolett ljus och insekter.

Fytoalexinerna representerar en del av växtens immunsystem. De hittas vanligen i fruktskal, frön, blad och utsidan av roten – de delar av växten som kommer i kontakt med stressorer.

Vissa kumariner och resveratrol är fytoalexiner.

Resveratrol är en välkänd aktiv komponent i läkeväxter. Den är en enkel fenol med en rad farmakologiska egenskaper inklusive att kunna bekämpa vissa typer av infektioner. Du hittar aktivt resveratrol i bland annnat vinranka (Vitis vinifera) och parkslide (Reynoutria japonica).

En nyare grupp bland fytoalexinerna är salvestroler. Salvestroler finns i frukter, örter och grönsaker.

Forskare har identifierat fler än tjugo fytonäringsämnen i grönsaker, örter och frukter med den gemensamma nämnaren att kunna stimulera död av sjuka celler via aktivering av enzymer. Bland den här typen av substanser hittar du salvestroler.

Fytoöstrogener

Fytosöstrogener är kemiska komponenter med ett hormonliknande innehåll. De liknar till viss del det kroppsegna hormonet östradiol och kan interagera med östrogenreceptorer.

Fytoöstrogener förekommer i olika halter i frukt, kålsläktet, ärtor och kikärtor, sojaprodukter, linser, klöver (Trifolium pratense med flera), lakritsrot (Glycyrrhiza glabra) och humle (Humulus lupulus).

Fytoöstrogener kan både ha med- och motverkande aktiviteter vid olika cellreceptorer och i olika typer av vävnad beroende på omständigheterna.

Glykosider och saponiner

En glykosid är en kemisk förening med två distinkta delar sammanbundna med en glykosidbindning:

• En kolhydratdel som består av en eller flera sockerarter eller en uronsyra (sockersyra). När kolhydratdelen består av glukos kallas komponenten ibland för glukosid.
• En icke-kolhydratdel, en ”aglykon” med fytokemisk aktivitet. Ordet aglykon kommer av grekiskans nekande a, och glykyʹs, ”söt”, det vill säga ”icke-söt”, eller ”icke-socker”. Aglykonen kan bestå av en fenol, flavonoid, alkohol, antrakinon, terpen, andra kolhydrater eller någon annan struktur.

Bindningarna mellan sockerarten och aglykonen är ofta ganska motståndskraftiga mot människans matsmältningsenzymer. Det gör att glykosider är svåra att spjälka och sällan tas upp väl i matsmältningskanalen.

Glykosiderna fyller en viktig lagrings- och skyddsfunktion i en del växter och har mångfaldiga användningsområden inom fytomedicinen.

Saponiner

Saponiner är en grupp glykosider som kan bilda miceller, mikroskopiskt små ”aggregat” av molekyler som är både vattenälskande (hydrofila) och fettälskande (lipofila). Det gör att saponinerna kan sänka ytspänningen hos vätskelösningar, bilda skum och lösa upp vatten- och fettlöslig smuts.
Man tror att växten använder saponiner som skydd mot skadliga mikrober och herbivorer.
Saponinerna har främst lokala effekter på slemhinnorna men även indirekta effekter på kroppen via det autonoma nervsystemet.
Det finns minst etthundrafemtio olika typer av saponiner i fler än etthundra växtfamiljer.
Många traditionellt använda slemlösande läkeväxter är rika på skarpa saponiner. Det inkluderar bark från såpträd (Quillaja saponaria), senegarot (Polygala senega), rot från jordviva (Primula vulgaris) och murgröna (Hedera helix).

Kolhydrater

Kolhydrater, sockerarter, bildar en stor del av det organiska innehållet i växtriket. Kolhydraterna utgör ofta mellan femtio och åttio procent av den torkade växtsubstansen.

Man skiljer ofta på lägre, vattenlösliga kolhydrater (mono-, di- och oligosackarider) och högre, sammansatta, vattensvårlösliga kolhydrater (polysackarider).

Monosackarider

Monosackarider (från grekiska: mono: ”enstaka”, sakkharon-, ”socker”) är enkla sockerarter som utgör grundenheterna i kolhydrater. Glukos (druvsocker eller dextros), fruktos (fruktsocker) och sackaros är tre former av enkla sackarider som förekommer rikligt i växtriket.

Polysackarider

Polysackarider (från grekiska: poly: ”många,”) är kolhydrater som byggs upp av ett stort antal monosackarider. Många läkeväxter innehåller polysackarider. Det finns flera viktiga läkande polysackarider. Slemämnen, växtgummiämnen, inulin, pektiner och betaglukaner är viktiga polysackarider.

Slemämnen

Slemämnen är delvis vattenlösliga och sammansatta polysackarider. De har förmåga att absorbera och hålla kvar vätska för att bilda gel. När ett slemämne blandas med vatten sväller det till många gånger sin ursprungliga volym.

Slemämnen har viktiga funktioner inom fytoterapin då de kan skydda slemhinnorna, lindra inflammationer och fungera som avföringsmedel.

Kåda, växtharts

Kåda är ett samlingsnamn för sekret från växter, ofta från barrträd. Kådan är en icke vattenlöslig och klibbig substans som växten utsöndrar i samband med någon form av skada, ofta efter ett snitt, en maskinskada eller en bruten gren.

Växtharts är dels samlingsnamnet för kåda som torkat till en mjuk eller fast massa, dels ett begrepp för att sammanfatta den form av kådan som kan behandlas och användas i färdiga produkter.

Kåda är mjukare (ibland rinnande) medan harts har stelnat och är hårdare i formen.

Lipider

Lipider är ett samlingsnamn på en stor grupp ämnen bestående av fetter, vaxer, oljor, hormoner, fosfolipider, lecitiner och vissa andra komponenter i cellernas membran.

Gruppen består av fixerade oljor (flytande fett) eller fett (fett i fast form).

En del av lipidkomponenterna har viktiga funktioner som att lagra energi, vara kemiska budbärare och delta i uppbyggnaden av strukturen och funktionen hos membran i celler.

Hos växterna fungerar lipiderna på olika sätt: de är dels en viktig komponent i membran, dels en viktig och kompakt energikälla för fröets första tillväxtstadium under utvecklingen till en frö-planta.

Tre viktiga undergrupper av lipider är

• glycerider – triglycerider
• fettsyror
• fosfolipider.

1) Glycerider – triglycerider

Glycerider är kemiska föreningar i form av fettsyraestrar av alkoholen glycerol (glycerin). I växter lagras glyceriderna i huvudsak som en energikomponenter i fettdroppar i frön och frukter.

Triglycerider utgör huvuddelen av fettet i vår mat och i våra vanligaste matfetter. De är en huvudkomponent i vegetabiliska oljor.

Triglyceriderna utgör också en stor andel av människans fettvävnad. De lagras i fettväv (som fettdroppar i vita fettceller) och utgör kroppens egen energireserv.

2) Fettsyror

Fettsyror består enbart av kol, väte och syre. De kan bestå av olika många kolatomer (ha olika längd) och vara mättade eller omättade.

Fettsyror är de huvudsakliga lipiderna i växtriket. I naturen förekommer fettsyrorna huvudsakligen bundna via esterbindningar med glycerol i triglycerider och fosfolipider.

Fettsyrorna förekommer i huvudsak i frön eller i de tjockare delarna av frukter. Där fungerar de ofta som livsmedelsreserver. Fettsyror i växter har också viktiga funktioner i den primära metabolismen hos växter.

Över tvåhundra olika fettsyror har isolerats från naturliga källor.

3) Fosfolipider

Fosfolipider är komplexa fettliknande och fosforinnehållande substanser.
Fosfolipider har en viktig funktion i uppbyggnaden av alla organismers cellmembran.

De är också viktiga för metabolismen i levande celler och hjälper till att transportera de fettlösliga triglyceriderna i blodet hos djur.

I växter är fosfolipida molekyler en av de huvudsakliga strukturella komponenterna i membran.

De har även viktiga funktioner som budbärare för att reglera växtens tillväxt, utveckling och cellulära responser till miljömässiga förändringar och stress.

Skarpa (heta, kryddiga) komponenter

Skarpa komponenter har ett stort värde inom fytomedicinen. De här komponenterna verkar bland annat på en grupp nervcellreceptorer som har nyckelroller i

• smärta
• inflammation
• värmeregelering (som termostat)
• neurogenes, den process som innebär bildandet av nya hjärnceller.

Några växter och skarpa komponenter

• Svartpeppar (Piper nigrum), långpeppar (Piper longum), Balinese Long pepper (Piper retrofractum), Cavya (Piper chaba), West African Black pepper (Piper guineense) och Piper sarmentosum: innehåller framför allt amidalkaloiden piperin (Piper-arterna innehåller minst fyrtiotvå amidalkaloider).
• Spanskpeppar (cayenne, Capsicum annuum): innehåller framför allt alkaloiden kapsaicin.
• Ingefära (Zingiber officinale): innehåller framför allt fenolkomponenterna gingeroler och shogaoler.

Piperin

Piperin är en välkänd alkaloid i flera peppar-arter. Det är en enkel alkaloid med flera viktiga mekanismer.

Viktiga mekanismer hos piperin

• Stödjer absorptionen av fettsyror, fettlösliga substanser och läkemedel. Det sker bland annat genom att piperin hämmar aktiviteten i solubiliseringsmedelanknytningen (fri översättning av solubilizer attachment). Den mekanismen ökar tillgängligheten av aktiva substanser i cellen.
• Förbättrar blodcirkulationen i vävnaderna runt matsmältningskanalen och förbättrar genomblödningen i tarmens slemhinnor.
• Ökar och framkallar aktiviteter hos en enzymgrupp kallad γ-glutamyltranspeptidaser. De här enzymerna är inblandade i klyvning av viktiga aminosyror och spelar viktiga roller i antioxidanta aktiviteter, avgiftning och inflammationsprocesser.
• Ökar rörligheten och längden hos tarmmembranets mikrovilli. Mikrovilli är upp till en millimeter långa fingerlika projektioner som sitter i tarmväggen i tunntarmen. Mikrovilli är viktiga för tarmens hälsa.
• Ökar tidsspannet för hur länge den aktiva substansen stannar kvar (inte transporteras bort) vid det aktiva cellreceptorsätet.

Piperin är bland annat känd för att förbättra biotillgängligheten hos gurkmeja (kurkumin) med 2 000 procent.

Syror

Syror är dels viktiga i växternas metabolism och för bildandet av nya komponenter, dels är vissa syror viktiga sekundärmetaboliter.

Viktiga syror i växtriket

• Fenolsyror, bland andra klorogen- och rosmarinsyra.
• Karboxylsyror (organiska syror), bland andra oxal-, askorbin-, äppel-, citron-, ättiks-, mandel- och shikimisyra.
• Fettsyror, aminosyror, folsyra och gallussyra som beskrivs separat.

En viktig grupp är karboxylsyrorna. De finns i alla levande organismer och deltar ofta i den grundläggande metabolismen i växterna.

Karboxylsyrorna spelar roller i allt från cellandningen till lagring och överföring av genetiska faktorer i växten.

En viktig karboxylsyra är shikimisyra. Shikimisyra, eller shikimat, är dels viktig i växternas metabolism, dels en potent virushämmande agent.

Terpenkomponenter

Terpener är enkla föreningar av kol och väte.

Terpenerna klassificeras främst som (från enklare till mer komplexa): hemi-, mono-, seski-, di-, tri- och tetraterpener.

Vissa mono- och seskiterpener räknas också som alkoholer, kolväten och alkaner.

Vanliga växtkällor till terpener är te, timjan, hampa, salvia och citrusfrukter (citron, apelsin och mandarin). Essentiella oljor innehåller ofta terpener (främst mono- och seskiterpener).

Terpenerna är en stor grupp naturligt förekommande ämnen – forskare har isolerat fler än 35 000 terpener.

Fyra välkända terpengrupper är

• steroider (ofta i form av olika steroler)
• hjärtglykosider
• saponiner (se glykosider)
• cannabinoider.

1) Steroider och steroler

En steroid är en biologiskt aktiv komponent med främst två viktiga funktioner:

• Den optimerar smidigheten i cellmembranen.
• Den fungerar som signalerande molekyl.

Steroidgruppen inkluderar alla könshormoner, binjurebarkhormoner, gallsyror och steroler från ryggradsdjur. Dessutom smälthormoner från insekter och många andra fysiologiskt aktiva substanser i djur och växter.

En viktig grupp bland steroiderna är de kortikosteroider som bildas i binjurebarken hos människor.

En viktig grupp är sterolerna. Steroler är steroidalkoholer som finns i många växter. Sterolerna finns även i djurriket – de har bland annat livsviktiga funktioner i människans cellmembran. Vissa steroler fungerar som signalsubstanser – de kan påverka och reglera dygnsrytmen och blodkoaguleringen.

Kolesterol, sitosterol, fytosterol, stigmasterol, ergosterol, kampesterol och brassikasterol är vanliga steroler.

2) Hjärtglykosider

Hjärtglykosider (hjärtaktiva glykosider) är en grupp kraftfulla naturliga sekundärmetaboliter som har specifik och kraftfull effekt på hjärtat.

Kända växter som innehåller hjärtglykosider

• Digitalis (Digitalis purpurea, fingerborgsblomma, och Digitalis lanata, grekisk fingerborgsblomma).
• Convallaria majalis (liljekonvalj).

Läkeväxter som innehåller hjärtglykosider har använts som läkemedel i över tvåhundra år. Den engelska läkaren William Withering (1741–1799) blev den förste (kända) läkaren att använda blad från fingerborgsblomma för att behandla hjärtåkommor.

Hjärtglykosider har ett smalt terapeutiskt index och kan vara mycket giftiga i högre doser.

3) Saponiner

Se Glykosider.

4) Cannabinoider

Cannabinoider är en klass komponenter som uppträder i körtelhåren hos hampa (Cannabis sativa).

Det finns drygt etthundra cannabionoider (och cirka trehundra icke-cannabinoida komponenter). De mest omtalade cannabinoiderna är Δ9-tetrahydrocannabinol (THC) och cannabidiol (CBD).

Vaxer

Vaxer består av kombinationer av fettsyror, alkoholer, ketoner, aldehyder och fettsyraestrar.

Vaxer är olösliga i vatten men lösliga i ickepolära lösningsmedel som hexan, bensen och kloroform.

Vax täcker blad och andra delar av växten.

Det mest omskrivna vaxet i växtriket är karnuabavax. Det utvinns från bladen från Copernicia cerifera.

Karnuabavax används bland annat som ytbehandlingsmedel och tabletthölje (coating) inom tillverkning av läkemedel och kosttillskott.

I djurriket hittas vaxkomponenter som bivax, ullfett och spermaceti i kaskelotvalarnas huvuden.

Vitaminer och mineraler

Vitaminer och mineraler är viktiga både i den primära och den sekundära metabolismen hos växter. Många läkeväxter innehåller vitaminer och mineraler.

Vitaminerna utgör inte någon energikälla. Trots det är de oumbärliga för växters och människors normala liv. Vitaminer är förhållandevis komplicerade och mestadels obeständiga organiska substanser. De bildas i små mängder i växtkroppen och i kroppen på några få djur.

Mineralerna uppträder i växtorganismen mest som salter. Växter suger upp olika spårämnen och mineraler från jorden för sin tillväxt. Sedan får människor och djur ta del av mineralerna och spårämnena via födan. Mineraler och spårämnen har livsnödvändiga uppgifter i kroppen.

Några mineralrika växter och alger är kelp (Fucus med flera, jod), åkerfräken (Equisetum arvense, kisel), havregräs (Avena sativa, magnesium med flera), bambu (Bambusa vulgaris, kisel) och brännässla (Urtica dioica, allmänt mineralrik).